Att hjälpa

Häromdagen var jag ute på en liten kvällspromenad, lite regn och mörkt. Gick där i mina egna tankar, och ser helt plötsligt en man lite längre fram som ser ut att titta på mig. Mannen var äldre, inte direkt välklädd, med långt vitt skägg och stort yvigt hår. Jag tänkte, måste jag tyvärr erkänna, hoppas att han inte vill något eller ska prata. Så jag gick vidare och hoppades att passera honom lite omärkt. Men han stoppade mig....det första jag hörde var något om pengar..och jag tänkte med en gång säga att "tyvärr har jag inga penger på mig." (något som var sant) Men så fel jag hade. Nej han ville ha hjälp med att ta ut pengar i bankomaten, för han såg inte så bra och fick det inte till. Så jag hjälpte han, visade hur han skulle sätta in kortet, när han skulle trycka in sin kod, om han önskade ett kvitto...allt gick fint och han fick sina pengar. Då vill han helt plötsligt ge mig pengar, 200 kr, för att jag ha hjälpt honom. Tänk..men jag sa "vi ska vara medmänniskor och vi ska kunna hjälpa varandra utan att förvänta eller kräva något tillbaka" (men jag skämdes samtidig lite över mina tankar som jag hade när jag först blev stoppad) Mannen hörde då att jag var svensk, och måste då naturligtvis höra varifrån jag kom. Jag vet att min hemort Laxå inte är specielt känd i Norge (eller är väl i princip okänd), så jag brukar säga att jag är från Örebrotrakterna (och det är inte många som vet var Örebro ligger heller...) Men denna mannen visste, för han hade ofta besök ASEA i Västerås när han var i yrkeslivet, och han kunde med stolthet berätta om sitt arbete.

Detta lärde mig mycket, och gav mig ännu en liten påminnelse om att vi aldrig aldrig ska dömma människor på bakgrund av det vi ser eller tror oss att se.

Önskar er alla en skön fredagskväll, det har jag..Frisörbesök hann jag med idag, och nu är jag blondare och nöjdare.