Dagarna är fyllda av samtaler som ska föras, beslut som ska tas och frågor som ska besvaras, så när kvällen kommer så vill jag bara vara, så här är jag.
"På stigar går man aldrig riktig ensam. Fötterna har sällskap med alle steg som stigit stigen fram" av Ingrid Sjöstrand
Här kan du se var jag bodde mina första år i Laxå 
Så viktigt att tänka på det som betyder något här i livet. Ibland hakar man upp sig på små detaljer, och blir fast där. Under min vanliga tur går jag förbi en bäck, som kommer porlande med massor av friskt, kallt och drickfärdigt vatten. Tänk vilken tur vi har, färskt vatten som bara är där, kräver ingenting av mig, jag kan bara böja mig ned och dricka.
Det blev inte någon bil såld idag, så vi körde en tur till Ikea istället. Här blev det mat, och lite shopping. Vi hittade bland annat en skinnstol i "billigkroken". Den är nu inplacerade på övervåningen. Fick också köpt lite svenskt kaffe ("Har dom svenskt kaffe på hotellet") och så prövade vi mjukglassmaskinen.
Idag ska det komma någon för att se på bilen vi har tänkt att sälja. Får se om vi får något bud, som vi kan acceptera. Jag är inte någon bra säljare, så jag överlåter detta till min man. Tror vi får ett bättre pris då. Eventuelt hade vi tänkt oss en tur till byn, men som det känns just nu så lockar det mest med en dag hemma. Solen skiner och kaffet är snart färdigt."God morgen, du varme kaffe! Det dufter av deg til mine sanser." av Bjørnstjerne Bjørnson
Onsdagarna går otroligt fort, dagen är fylld med möten och samtaler. Inte mycket tid till en paus, måste nog lära mig (jag menar att det inte kan vara försent) att ta små andningshål under dagen, annars tror jag inte detta går helt bra. Det känns som att hjulet rullar så fort, och som om jag inte riktigt vet var bromsen sitter. Men jag tror att jag måste hitta den och så använda den. Som det är nu så har jag ett desperat behov av egentid när jag kommer hem. Bästa sättet är att komma sig ut i skogen, och specielt nu när vi har en sådan tur med vädret.
Här kommer ögonblick från min tur idag. Strålande väder och så ser man så mycket. Känner mig nästan som Pippi Långstrump, fast hon letade saker, och jag letar bilder.
Hur skär man upp en tårta, det är väl enkelt. Jag vet i alla fall att det finns ett svenskt sätt och ett norskt sätt. I Sverige skär vi till mitten av tårtan, och får en perfekt trekantig tårtbit, men i Norge ska tårtan skäras så att det blir en "runding" i mitten. Helt fram till idag har jag inte förstått varför, och har fortsatt med att skära upp tårtan på mitt svenska sätt. Men nu har jag fått förklart det hela för mig, "rundingen" i mitten ska födelsedagsbarnet ha. Det kan vara svårt att lära sig allt när man är ny i ett land. Finns det kurs för en svensk innvandrare?
Jag kommer till kontoret klockan 07.30 och går därifrån kl 15.45, och jag inte varit utanför dörren på hela dagen. Men det är så märkligt. Trots att jag arbetat en hel dag, så är högen med de saker jag ska göra större vid slutet av dagen än den var på morgonen. Vad är det som händer? Det är väldigt lätt då att känna sig otillsträcklig - att det hela tiden är något som borde göras. Så när jag kom hem idag kände hela jag att det var nödvändigt med en tur ut, här skulle tankar få möjlighet till att gå i andra banor. Tog på mig bra skor och så positiv musik i öronen. Det gav önskad effekt. Här kommer bilder från dagens promenad.
En tur på eftermiddagen i vårvärmen. Tänk att inte behöva ha jacka på sig. På promenaden passerar vi denna forsen. Mäktigt. När isen och snön börjar smälta på allvar i fjälltrakterna, då ska ni se och inte minst höra vilka vattenmängder som ska passera är.
Dagen började så här. Med en kopp kaffe och en bra bok på terassen. Boken är otroligt fint skrivet. Briony 13 år "Prisen for å drømme seg bort var alltid dette tilbakevendingsøyeblikket, omstillingen til det som hadde vært og som nå virket en tanke verre. Dagdrømmen som hadde vært full av troverdige detaljer, var nå blitt til et anfall av dårskap konfrontert med virkelighetenes harde fakta."
Som jag tidigare har skrivet har jag nyss kommit hem efter 3 givande dagar i Trondheim. Eftersom flyget gick redan klockan 08.00 på morgonen den 14 april, övernattade vi på hotell på Gardemoen natt till måndagen. (någon hade kanske sagt att detta var dålig planering, och varför åkte vi inte upp kvällen före ...??) Hotellet på Gardemoen var helt okej. Allt gick fint, förutom att vi öppnade en dörr som vi inte skulle ha öppnat. (varför då tänker ni säkert...) Efter en god frukost tog vi shuttelbussen till flygplatsen. Flyget gick när det skulle, och väskorna kom fram.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Busshållplats, Linköping
Två lite äldre damer står och väntar på bussen. Ingen av dem säger något på flera minuter.
Dam 1 (utbrister plötsligt): Nej men hej! Jag kände inte igen dig!
Dam 2 (något chockad): Jaha… jag känner nog inte igen dig…
Dam 1: Nehej nej. Men hur är det med dig då?
Dam 2 (fortfarande ställd): Jo, tack bra.
Dam 1: Nej, men jag kanske inte känner dig då. Ha det så bra!
Dam 1 går på bussen som just stannat på hållplatsen.
Jag kan inte sticka, virka, och bara du nämner ordet symaskin för mig så kryper det i kroppen. Inte planterar jag blommor heller eller bakar massor av chokladkakor. Men jag tror att jag kan vara ett ganska trevligt sällskap. Intresserar mig för det mesta: resor, politik, böcker, historia, människor......ja i princip nästan allt. Det finns alltid en fråga till som kan ställas, och något att reflektera över. Kanske mina tankar ibland flyger lite väl fort och inte minst....jag pratar mycket. Har väl fått höra både en och två gånger....Kan du inte vara tyst en liten stund... Måste kanske skärpa mig här. Men i det stora hela, så tror jag alltså att jag är ganska trevligt sällskap. Det är viktig att finna sina starka sidor, och jag hoppas detta nu inte missuppfattas...menar inte att skryta.
För en vecka sedan var jag på besök i den vackra svenska huvudstaden. Har ni inte varit där, så kan jag varmt rekommendera en tur dit i sommar.Viktigt att ta med sig bra skor, och upptäcka Stockholm till fots. På tal om Stockholm, så har Peter Jöback spelat in en väldigt vacker sång. En sång fylld med kontraster, smärta och lycka, precis som livet. Lyssna och njut.
Har precis fått en snabbkurs i att upprätta en blogg av min kära bror, som kan det här lite bättre än mig. Vi får hoppas att detta inte blir det enda innlägget. Hörde precis (av min bror) att det ibland är så, med nybörjare i bloggvärlden.
