lørdag 24. oktober 2009

En enkel fråga

Har träffat min söta syskonbarn idag, och det är alltid kul att tillbringa lite tid tillsammans med de. De börjar bli stora, och de tänker och funderar. Idag fick jag frågan (som hörs så enkel ut, men för mig är det nog den frågan som är tyngst) "Faster, varför har inte du barn?" En enkel fråga, men hur ska jag kunna svara...när just denna frågan river i mitt hjärta och i min kropp...... "Det är inte alla som kan få förstår du" ...så blir det tyst en stund... "Faster, så synd om dig"

Javisst känns det så, och några dagar så mycket mer än andra dagar. En saknad som alltid kommer att vara där...men jag försöker varje dag och varje stund att leva, och min önskan är att inte bli bitter och besviken, men ändå kunna se det sköna och härliga i livet. Men ibland så kommer ändå tårarna..Och min önskan är att de som är runt mig ska förstå...att ibland är det bara lite jobbigt.

7 kommentarer:

Skaparglädje sa...

Känner med dig, vet precis hur det var en gång... när alla ens kompisar var gifta och fick barn men inte jag.
Men så hittade jag min "Olle" vi fick inga egna barn, men vi adopterade en dotter och så har vi tre fosterpojkar, men de är "våra" barn.
Vet hur det känns när tårarna rinner nerför kinderna....
En stor KRAM till dig!!

Evatina-beth sa...

Vi älskar dig Marie!
mamma och pappa

Sjabbig men chic sa...

Ja, ibland är det faktiskt bara skit. Så är livet och många får sin beskärda del av saker som synes så orättvist och hårt. Det kanske låter som floskler men det är det faktiskt inte utan det är alldeles sanning men det är jäkligt liten tröst. Ingen faktiskt när jag tänker efter. Livet är tufft emellanåt helt enkelt och det gäller att hålla sig någorlunda flytande under de perioderna. En annan sak som jag brukar tänka mycket på är när någon jag tycker om eller är nära är väldigt ledsen. Jag kan bara finnas där men brutalt nog så känns det som att i sorgen och oron är man alltid ensam. Hur mycket man än vill ta lite av någons sorg eller oro så går det liksom inte.
Ja, lite trött nu då. Men jag tror att du förstår vad jag menar.
Det är så konstigt tycker jag. Lycka och glädje går att dela och då växer den liksom. Varför går det inte att dela ledsenhet, sorg och oro så att det krymper. Ibland fattar jag ingenting. Vem är det som har tänkt ut det egentligen?!

Kram och kram Lisa

Vita hjärtan sa...

Älskade älskade Marie.....visst förstår jag att det är jobbigt..... Håller om dig så gott jag kan så här långt bort från dig!!!!!!!

Kraaaaaaaaaam Annemari

Ett ögonblick av mitt liv sa...

Jag kan mycket väl förstå att det måste kännas otroligt jobbigt.

Skickar dig en stor kram / Åsa

Nastasia sa...

En nära vän till mig, kan hjeller inte få egna barn...så hon fick låna mina ibland.♥

Kram på Dig♥

Vi på 18 sa...

Hej Marie, jag förstår verkligen om barnlösheten är en sorg för dig, jag kan känna en sorg över att bara ha ett, och det ska jag ju verkligen inte!
Men du är inte bitter över det som fattas dig Marie, utan hittar menigen med livet i så många andra ting, och det gör du såååå bra, det är en gåva som du har!!!

STOR KRAM!
Ann-Sofie