Idag blev det buss till jobbet, och bussturen eller väntan på buss ger alltid utrymme för tankar. Du ser så mycket. Det jag noterade i dag var den där gruppen av unga killar - kanske gick de första året på gymnasiet eller sista året på högstadiet. Mycket prat och väldigt i grupp. Här var det gruppen som gällde - går vi någonstans så går vi tillsammans, säger vi något - så säger vi samma sak. Men utanför gruppen och väldigt tydligt utanför gruppen - står en ensam kille. Hade inte gruppen varit där, då hade han inte varit så ensam. Men bredvid gruppen så blev ensamheten tydlig. Gruppen gick för att köpa något på bensinstationen - strax bakom gruppen gick den andra killen - samma håll och samma ärende - men ändå så långt borta.Min önskan är att alla ska få höra ihop - att få höra till - att få vara med. Att vara önskad, - låt oss inte stänga ute varandra. Det gäller absolut inte bara tonårskillar - men oss alla - var vi än är. Släpp in!
4 kommentarer:
Just såna situationer är bland det värsta jag vet. Tänk att behöva känna sig utanför. En som aldrig varit med om det vet inte hur bedrövligt det känns. Kram
Tror att världen hade sett annorlunda ut om man tagit hand om varandra bättre och månat mer om varandra.
Det är så hemskt att det ska finnas männsikor som aldrig får känna någon riktigt tillhörighet.
Tänkte höra om det är okej att jag länkar till din blogg från mig,tycker om att kika in här och läsa :)
Kram!
Jessica. Det är självklart att du får länka till min blogg - bara kul och trevligt. Kram
Man ser det överallt, bland barn, tonåringar och vuxna och det känns alltid så hemskt. Varför blir det så? Utseende......personlighet.....vad beror det på egentligen? Det är nog ingen lätt fråga och det finns inget lätt svar.....
Jag känner ändå att i våran ungdomsgrupp var vi duktiga på att fånga upp ungdomar som inte riktigt fick vara med annars. Är jag lika duktig fortfarande...jag försöker nog till viss del, men inte tillräckligt mycket.....är ändå tacksam att jag ser dessa människor precis som du....för många är dom nog osynliga....
Kram Annemari
Legg inn en kommentar