Livskamrat

Har varit på begravning idag - min kära svägerskas pappa dog för två veckor sedan och idag var begravningen. Kom då att tänka på ordet Livskamrat - en kamrat som ska följa dig genom livet. En kamrat - någon du är jämställd med - kärlek och vänskap - den som alltid är där - ditt stöd i vått och torrt. Att mista sin livskamrat - är som om mista fotfästet - du famlar och vet inte vart du ska gå. Någon som alltid har varit där - är inte där. "Han fattas mig" som Mattis så klokt sa när Skalle Per gick bort - "Han fattas mig". Kan det sägas bättre? Men ändå så finns han/hon, det är så tydligt - du ser ju alla spåren - till och med lukten finns där. Överallt blir du påmind - på så sätt är du inte lämnad.

För mig är en begravningen alltid en påminnelse om livet - men också om alla andra som inte längre är här. Jag tänker på morfar, mormor, moster, morbror, gammelfastrarna, farfar, oldemor.......ja många är de. Kanske mest tänker jag på mormor - hon med de mjuka goa kinderna och som alltid var där.

Under minnesstunden spelades Morgonstämning av Grieg. Och det ger hopp om en ny vår - för alla som är sorgsna.